lösare heller. Om en tid så ville de tre bröderna dit för att forsöka sig också, och det var fadren rätt nöjd med, för om de icke vunno kungadottern och halfva riket, så kunde det dock hända, att de finge tjenst på något håll hos en bergad man, tänkte fadren, och mera önskade han icke; då nu bröderna väckte fråga om, att de ville till kungsgården, gaf han genast sitt bifall dertill, och så lade Per, Pål och Esben Askepilt af ifrån gården.
Då de hade gått en stund, kommo de till en granskog, och ett stycke in i skogen låg en kulle; så hörde de de något som hackade och högg uppe på höjden. ”Jag undrar hvad det kan vara, som hugger uppe på kullen, jag?” sade Esben Askepilt. ”Du är då för klok med dina funderingar ständigt du!” sade Per och Pål; ”det är visst något att förundra sig öfver, att det står en vedhuggare och hackar deruppe i skogen.” — ”Jag har lust att se hvad det är likväl,” sade Esben Askepilt, och dermed gick han. ”Åhja, är du så der barnslig, har du nog nytta af att lära dig gå också!” ropade bröderna hans efter honom, men han brydde sig icke om det, Esben; han lade af uppför backarne åt det håll, der han hörde hackandet, och då han kom fram, såg han att det var en yxa, som stod och högg på en granstock. ”Goddag!” sade Esben Askepilt. ”Står du här och hugger?” — ”Ja, nu har jag stått här och huggit i långliga tider och väntat på dig,” svarade yxan. ”Ja, här är jag,” sade Esben, han tog yxan slog den af skaftet och stoppade sedan begge delarne i renseln sin. Då han så kom igen till bröderna sina, begynte de att le och göra narr af honom; ”hvad var det för något rart, du fick se uppe på höjden?” sade de. ”Åh, det var bara en yxa vi hörde,” sade Esben.
Då de gått en stund igen, kommo de under en bergkam; uppe på den hörde de något som hackade och gräfde. ”Jag undrar, hvad det är som hackar och gräfver
