Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/265

Den här sidan har korrekturlästs
251
PER, PAL OCH ESBEN ASKEPILT.

jag gör det,” sade valnöten; ”här har jag legat och sipprat och runnit en lång tid i väntan på dig.” — ”Ja, här är jag,” sade Esben; han tog en propp och stoppade i hålet, så att vattnet icke kunde komma ut, sedan lade han valnöten i renseln och vände om till bröderna sina igen. ”Nu har du väl sett hvar vattnet kommer ifrån? Det såg väl mycket rart ut der, kan jag tänka?” sade Per och Pål. ”Åh, det var bara ett hål, det rann ut ifrån,” sade Esben, och så logo de andre två samt gjorde narr af honom, men Esben Askepilt brydde sig icke om det; ”jag hade roligt af att se det likväl, jag,” sade han.

Då de sedan hade gått ett stycke igen, kommo de till kungsgården; men då alla i konungariket fått höra, att de skulle vinna prinsessan och halfva riket, ifall de kunde hugga ned den stora eken och gräfva en brunn åt kungen, så var det så många som hade försökt sin lycka, att eken var dubbelt så tjock och stor, som den var från första början, ty det växte alltid ut dubbelt igen mot hvad de höggo bort. Derför hade nu kungen stadgat ett straff, att de, som försökte sig, och icke kunde fälla eken, skulle sättas ut på en ö och begge öronen klippas af dem. Men de tre bröderna läto icke skrämma sig för det, de trodde nog de skulle få ikull eken, och Per, som var äldst, skulle nu först försöka; men det gick med honom på samma sätt som med alla de andra: för hvart hugg han gjorde, växte dubbelt igen; sedan tog konungens folk och klippte af honom begge öronen och satte honom ut på ön. Nu skulle Pål också fram, men med honom gick det på samma sätt; då han gjort två eller tre hugg, så fick han se huru eken började tjockna; konungens folk tog och satte äfven honom ut på ön, sedan de afklippt hans öron ännu grundligare, ty det tycktes som han borde haft en varning utaf brödrens olycka. Slutligen ville Esben Askepilt också våga försöket. ”Vill du då ändtligen se ut som en rakad tacka,