Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/266

Den här sidan har korrekturlästs
252
QVARNEN SOM MAL PÅ HAFVETS BOTTEN.

kunna vi gerna klippa af dina öron straxt, så slipper du undan allt besvär,” sade konungen; han var ond på honom för brödernas skull. ”Jag hade dock god lust att försöka,” sade Esben, och det fick han också lof till. Han tog yxan sin ut ur renseln och satte den på skaftet igen. ”Hugg sjelf!” sade Esben till yxan, och den till att hugga så flisorna flögo omkring, och så dröjde det icke länge, förr än eken ramlade. Då nu detta var gjordt, tog Esben fram spaden och satte den på skaftet. ”Gräf sjelf!” sade Esben, och spaden till att hacka och gräfva, så att jord och stenar hveno omkring, och slutligen måste brunnen upp, förstås. Då han fått den så djup och stor, som han ville, tog Esben Askepilt fram valnöten sin och lade den i det ena hörnet på botten, samt tog ut proppen. ”Sila och rinn!” sade Esben, och den till att rinna, så att vattnet forssade ut genom hålet; om en liten stund var brunnen alldeles full. På detta sätt hade Esben huggit ned eken, som skuggade för konungens fönster, och skaffat brunn i kungsgården, och han fick nu prinsessan och halfva riket, såsom kungen hade sagt; men det var väl för Per och Pål, att de mistat öronen, ty eljest hade de ständigt fått höra alla berätta, att Esben Askepilt icke hade undrat sig galen ändå.





50.

Qvarnen, som står och mal på hafvets botten.


Det var en gång i de gamla tider två bröder, den ena rik och den andra fattig. Då julqvällen kom, hade den fattige icke en smula i huset, hvarken af sill eller bröd, och så gick han till brödren sin och bad honom om litet till julen i Guds namn. Det var väl icke första gången brödren måst gifva honom och icke blef han synnerligt glad nu heller. ”Vill du göra det jag beder dig om, skall du