få en hel fläskskinka,” sade han. Det lofvade den fattige strax och tackade tillika. ”Der har du den, men res rakt åt helvetet!” sade den rike och kastade fläskskinkan bort till honom. ”Ja, det jag lofvat, får jag hålla,” sade den andre i det han tog skinkan och begaf sig bort; han gick och vandrade hela dagen, och i skymningen kom han till ett ställe, der det lyste så klart. Här skall du få se, det är, tänkte mannen med skinkan. Ute i vedskjulet stod en gammal man med ett långt, hvitt skägg och högg julved, ”God qväll!” sade han med fläskskinkan. ”God qväll igen! Hvar skall du ta’ vägen så sent?” sade mannen. ”Jag skall fram till helvetet, är jag på rätt väg?” frågade den fattige. ”Jo, du har gått riktigt, det är här,” sade den gamle mannen. ”När du nu kommer in, vilja de alla köpa fläskskinkan din, för fläsk är en sällsynt mat i helvetet; men du skall icke sälja den med mindre du får handqvarnen, som står bakom dörren för den. När du sedan kommer ut igen, skall jag lära dig stilla qvarnen, som är nyttig till allt möjligt den.” Ja, han med skinkan tackade för god underrättelse och bultade på hos fan.
Då kan kom in, gick det som den gamle mannen sagt; alla djeflarne, både stora och små, svärmade kring honom som myror om en orm, och den ena bjöd öfver den andra på fläskskinkan. ”Med rätta skulle gumman och jag haft den till julqvällsmat, men då ni blifvit så der lystna, får jag väl till slut lemna den,” sade mannen. ”Men skall jag sälja den, vill jag också ha handqvarnen, som står bakom dörren derborta.” Den ville fan ogerna vara af med, samt tingade och prutade med mannen, men han stod fast vid sitt ord och slutligen måtte fan fram med den. Då mannen kom ut på gården, sporde han den gamle vedhuggaren, huruledes han skulle få qvarnen att stanna, och då han fått lära sig det, tackade han och skyndade sig hem så fort han kunde; men i alla fall kom han icke hem, förrän klockan slog tolf om julnatten.
