den kan man nog förstå qvarnen icke var overksam, och då höbergningen kom, fick brodern den; men den andre hade nog aktat sig för att lära honom stilla den. Det var om qvällen den rike fick qvarnen hem till sig, om morgonen bad han hustrun gå ut och breda ut efter slotterkarlarne, han ville sjelf laga till frukosten i dag, sade han. Då det led mot dagvardstid, satte han qvarnen på köksbordet. ”Mat, sill och välling, och det fort och bra!” sade mannen, och qvarnen till att mala sill och välling, först alla fat och tråg fulla och sedan utöfver hela köksgolfvet. Mannen famlade och krafsade för att få qvarnen att stanna, men haru mycket han än rörde och fingrade derpå, så gick den oupphörligt, och inom kort stod vällingen så högt, att mannen var på god väg att drunkna. Så ryckte han upp stugudörren, men det dröjde icke länge, förrän qvarnen hade malt stugan full också, och det var med knapp nöd att mannen fick fatt i dörrklinkan nere i vällingfloden. Dä han nu fick upp dörren, blef han icke länge i stugan; han skyndade ut, och sill och välling efter honom, så att det forssade öfver både gård och fält.
Nu tyckte qvinnan, som var ute och bredde hö, att det drog för långt ut på tiden, innan dagvården blef färdig. ”Om icke mannen min ropar hem oss, få vi väl gå ändå; han duger väl icke till att koka vällingen, jag får väl hjelpa honom,” sade hustrun till slotterfolket. Dermed begynte de att vandra hem, men då de kommo ett stycke upp på vägen, mötte de sill, välling och bröd, huller om buller om hvarandra, och husbonden sjelf i spetsen. ”Gud gifve det vore hundrade magar på hvar och en af er, men passa er, att ni icke drunknar i dagvardsvällingen,” skrek mannen, och med den flytande massan i hack och häl skyndade han förbi dem, åt det håll der brodern bodde. Han bad honom för Guds skull taga igen qvarnen, och det på ögonblicket; ”mal den en timme till, så förstöres hela bygden af sill och välling,” sade han. Men brodern ville alls
