ingen som hade kunnat bringa honom någon underrättelse om prinsessorna. Så gick han till kungsgården och kom in till kungen, som sporde honom om det var sannt att han hade sett prinsessorna. ”Ja, det har jag,” sade sjömannen, ”men jag kan icke veta om de lefva ännu, ty då jag såg dem, var det sådant oväder att vi förliste; men derest de ännu lefva, komma de allt om en fjorton dagar och kanske förr.”
Då kungen hörde detta, blef han nästan utom sig af glädje, och då tiden nalkades, på hvilken sjömannen hade sagt att de skulle komma, gick kungen dem till mötes ned till stranden i full ornat, och det var stor glädje öfver hela landet, då skeppet kom med prinsarne och prinsessorna och Riddar Röd; men ingen var gladare än den gamle kungen, som hade fått igen sina döttrar. Alla de elfva äldsta prinsessorna voro också glada och muntra; men den yngsta, som skulle ha Riddar Röd, hon gret och var ständigt sorgmodig; kungen tyckte illa om detta och sporde hvarför hon icke var munter och glad som de andra prinsessorna; hon hade ju ingenting att vara sorgsen öfver nu, då hon hade sluppit ifrån trollet och skulle få en sådan man som Riddar Röd. Men hon tordes icke säga något, ty Riddar Röd hade sagt att han skulle taga lifvet af den som omtalade huru det hade tillgått.
Men en dag, då de höllo på att sy på bröllopsståten, inkom en man i vid matrosjacka med en krämarerensel på ryggen och frågade om prinsessorna icke skulle handla grannlåter af honom till brölloppet; han hade så många rara och kostbara ting både af guld och silfver. Jo, det kunde nog hända, det. De sågo på varorna, och de sågo på honom, ty de tyckte sig draga känsel både på honom och på många af de saker han hade. — ”Den som har så mycket rart,” sade den yngsta prinsessan, ”har visst
