icke taga den, med mindre den andre ville betala honom tre hundrade daler till, och det måste han gå in på. Nu hade den fattige både pengar och qvarn, och så varade det icke länge, förr än han fick upp en gård, mycket präktigare än den brodern bodde uti; med qvarnen malde han fram så mycket guld, att han klädde den med bara guldplåtar, och som gården låg tätt vid hafskanten, så lyste och glimmade den långt ut på sjön. Alla som seglade der förbi, skulle nu in och besöka den rike mannen i guldgården och alla så ville de se den förunderliga qvarnen, ty ryktet om den spred sig vida omkring, och det var ingen, som ej hade hört talas om den.
Om en tid kom också dit en skeppare, som ville se qvarnen; han frågade, om den kunde mala salt. ”Jo, den kan allt mala salt,” sade den som egde den, och då skepparen hörde det, ville han nödvändigt ha qvarnen, den finge kosta huru mycket som helst; för rådde han om den, tänkte han, så behöfde han icke segla långt bort öfver svåra farvatten efter saltlaster. I förstone ville mannen icke vara af med den, men skepparen tiggde och bad så, att han till sist sålde qvarnen och fick många, många tusen daler för densamma. Då skepparen hade fått qvarnen på ryggen, stannade han icke länge qvar, ty han var rädd för att mannen skulle ångra sig; att höra efter huru han skulle stilla den, hade han nu icke alls tid till, han satte ned den på skeppet det fortaste han kunde, och då han kom ut ett stycke på sjön, fick han qvarnen i gång. ”Mal salt, och det både fort och väl!” sade skepparen. Ja, qvarnen till att mala salt, och det så att det hven omkring; då skepparen hade fått fartyget fullt, ville han ha qvarnen att stanna, men huru han än bar sig åt och fumlade, så fortfor qvarnen att mala; salthögarne växte allt högre, så att till slut sjönk hela skeppet. Der på botten står qvarnen och mal ännu i dag, och derföre är det som hafsvattnet är så salt.
