51.
Jungfrun på Glasberget.
Det var en gång en man, som hade en slåtteräng,
hvilken låg långt uppe i skogsbygden, der en hölada stod,
som begagnades för fodrets inbergande. Men det hade icke
funnits mycket i ladan på den sista tiden, kan jag
försäkra; för hvarje midsommarnatt, när gräset som bäst stod i
sitt flor, blef slåtterängen alldeles afbetad, som om en
hel oxdrift hade gått och gnagit om natten. Det hände
en gång och det hände två gånger; men så blef mannen
ledsen dervid och sade till sina söner — han hade tre,
och den tredje, det var Askepilten, förstås — att nu fick
en af dem lof att ligga borta i ängsladan under
midsommarnatten, för det gick icke an att gräset rubb och stubb
skulle uppätas nu igen, liksom de två föregående åren; och
den, som ville åstad, måste väl passa på, sade mannen.
Ja, först ville den äldste bort och vakta ängen; han skulle nog se efter gräset, mente han, och det sa att hvarken folk eller fä eller hin sjelf skulle få något utaf det. Då det led mot qvälfen, gick han bort i ladan och lade sig att sofva, men straxt på natten inträffade en så stark åska och jordskakning, att väggar och tak svigtade; gossen tog till fötter det fortaste han orkade, ja, han tordes icke en gång se sig tillbaka, och höet blef uppätet den natten liksom de föregående åren.
Nästa midsommarafton sade mannen igen att det icke kunde gå an, att det ena året efter det andra mista allt gräs på skogsängen, utan nu måste en af sönerna bort för att vakta och det riktigt se’n; den andra af sönerna ville
