Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/277

Den här sidan har korrekturlästs
263
JUNGFRUN PÅ GLASBERGET.

skicka dig bland så höga herrar, du, din fuling, der du sitter!”

Följande dag ville bröderna bort igen, och Askepilten bad äfven denna gång, om han kunde få lof att göra dem sällskap och se på de ridande; men nej, det fick han alldeles icke, det var han för otäck och ful till, sade de. ”Ja, ja, då går jag lika gerna för mig sjelf, jag,” sade Askepilten. Då bröderna kommo fram till glasberget, begynte alla prinsar och riddare att rida igen, och då händer det att de hade skott hästarna sina; men det hjelpte icke; de redo och hasade ned, likasom förra dagen, men ingen kom så mycket som en aln upp; och då de tröttat ut hästarne, så att de icke längre kunde härda ut, måste de allesammans hålla opp. Då tänkte konungen, att han väl fick lof lysa på att ridningen sista gången skulle gå for sig dagen derefter, i förhoppning att det då skulle lyckas bättre. Men så betänkte han sig: han fick väl vänta litet ännu, mente han, i händelse han i kopparrustningen skulle komma igen den dagen också. Honom sågo de icke alls till; men rätt som det var, syntes der en på en häst, som var mycket, mycket vackrare, än den riddaren i kopparrustningen hade haft; denne hade silfverrustning, silfversadel och silfverbetsel, så blankt alltsammans att det lyste på långt håll. De andra ropade till honom på nytt och sade, att han gerna kunde låta bli att försöka rida uppfor glasberget, för det skulle tjena honom till intet; men han hörde icke derpå; han red fram till glasberget och uppför det ännu längre än han i kopparrustningen; men då han hunnit ungefär så långt som två tredjedelar, vände han om hästen och red ned igen. Honom tyckte prinsessan ännu mera om, och hon satt och önskade, att han bara måtte komma upp; då hon nu såg att han vände om, kastade hon det andra äpplet efter honom, och det trillade ned i stöfveln hans; med detsamma han kom ned af