något ännu rarare och som kunde passa ännu bättre för oss.” — ”Det kunde nog hända,” sade krämaren. Men de öfriga tystade henne och bådo henne komma ihåg hvad Riddar Röd hade lofvat. Någon tid derefter sutto prinsessorna en dag vid fönstret, och då kom kungasonen igen med den vida matrosjackan på sig och skåpet med guldkronorna på ryggen. Då han kom in i storstugan i kungsgården öppnade han skåpet för prinsessorna, och då de nu kände igen hvar sin guldkrona, sade den yngsta: ”Mig synes det är rätt, att den som har räddat oss får den lön han förtjent, och det är icke Riddar Röd, utan han som kom med guldkronorna våra — han har räddat oss.” Då kastade kungasonen matrosjackan af sig och stod der mycket ståtligare än alla de andra; och så lät den gamle kungen aflifva Riddar Röd. Nu först blef det riktigt glädje på kungsgården; hvar tog sin, och så blef der bröllop, så det hördes och spordes öfver tolf kungariken.
4.
Ordbytet.
Det var en gång en kung, han hade en dotter som var så slängd och munvig, att ingen kunde målbinda henne. Han utfäste då, att den som kunde göra detta, han skulle få prinsessan till äkta och halfva kungariket till. Tre bröder, som hade sport detta, ville också ut att pröfva lyckan; först gingo de två äldste, som trodde sig vara de klokaste; men de kommo ingen väg med henne,
