glädjen högt i tak; för roa sig kunde alla, fastän de icke dugde till att rida uppför glasberget, och ha de icke slutat upp med förlustelserna, så hålla de på ännu.
52.
Smörbuk.
Det var en gång en gumma som stod och bakade.
Hon hade en liten gosse som var så tjock och fet och gerna
ville ha god mat, att hon derför kallade honom Smörbuk;
äfven hade hon en hund, som kallades Guldtand. Rätt
som det var begynte hunden att skälla.
”Spring ut du, Smörbuk,” sade gumman, ”och se efter, hvem det är Guldtand skäller på.” Så sprang gossen ut och kom in igen och sade:
”Åh, Gud hjelpe mig, det kommer en stor, lång trollpacka, med hufvudet under armen och en säck på ryggen.”
”Spring under bakbordet och göm dig!” sade modren.
I detsamma kom det stora trollet in. ”God dag,” sade det.
”Gud skydde dig,” sade modern till Smörbuk.
”Är icke Smörbuk hemma i dag?” sporde hexan.
”Nej, han är i skogen med far sin och jagar ripor,” svarade käringen.
”Det var dumt det,” sade trollpackan, ”jag har en hten fin silfverknif som jag ville ge honom.
”Pip, pip, här är jag!” sade Smörbuk under bakbordet och kröp fram.
”Jag är så gammal och styf i ryggen,” sade trollet; ”du får krypa ned i säcken och taga upp den sjelf.”
