Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/284

Den här sidan har korrekturlästs

270


53.

Store-Per och Liss-Per.


Det var en gång två bröder och begge hette de Per, den äldre kallades Store-Per och den yngre Liss-Per. Då fadern dött, öfvertog Store-Per gården och fick en hustru med mycket penningar till. Men Liss-Per var hemma hos moder sin och lefde på hennes bekostnad, tills han blef myndig. Då fick han ut sitt arf, och Store-Per sade, att han nu icke längre fick vara hemma och äta upp matvarorna för sin mor, det vore bäst han begaf sig ut i verlden och tog sig till något.

Ja, det tyckte Liss-Per icke heller vara så illa; han köpte sig en duktig häst och ett lass med foder och reste till byn med; för pengarna han fick köpte han bränvin och dricksvaror, och knappt var han kommen hem, förrän det straxt blef bykalas hos honom; han bjöd och trakterade både grannar och vänner, och de bjödo och trakterade honom igen, och så lefde han i sus och dus, så länge pengarna räckte. Då det tagit slut med kontanterna och Liss-Per blifvit pank, kom han hem till sin gamla mor igen, och då egde han icke mera än en kalf. Då våren kom, släppte han ut kalfven och lät den beta på Store-Pers äng. Deröfver blef Store-Per förargad och slog kalfven ihjäl. Liss-Per, han flådde skinnet af kalfven, hängde in det i badstun, så det blef riktigt torrt, och rullade ihop det, stoppade det sedan i en säck och gick ut i bygden för att sälja det; men öfverallt dit han kom, skrattade de åt honom och sade, att de icke kunde ha någon nytta af ett ogarfvadt kalfskinn. Då han hade vandrat ett långt stycke, kom han till en gård igen. Der gick han in och bad att få låna hus öfver natten.