Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/285

Den här sidan har korrekturlästs
271
STORE-PER OCH LISS-PER.

”Nej, jag kan icke låna dig hus,” sade käringen; ”för man min är bortrest och jag är ensam hemma. Du får försöka att skaffa dig herberge i granngården; men får du icke der, så kan du komma igen, för du kan icke vara husvill heller,” sade hon. Då Liss-Per gick förbi kammarfönstret, såg han att det var en prest inne i kammaren, som gumman höll sig väl med, och så satte hon fram öl och bränvin och en stor gryta med sötgröt. Då presten hade satt sig ned att äta och dricka, kom mannen i huset hem igen; men då käringen fick höra honom i farstun, var hon icke sen att taga sötgrötsgrytan och sätta under spishällen, ölet och bränvinet i källarn, och presten läste hon ned i en stor kista, som stod der. Allt detta stod Liss-Per utanför och såg på; då mannen väl kommit in, så gick Liss-Per efter och bad, om han kunde få låna hus. ”Ja,” sade mannen, ”du skall få låna hus,” och så bad han Liss-Per att sätta sig med till bords och äta. Ja, Liss-Per satte sig borta vid bordet, tog med sig kalfskinnet och lade det under sina fötter.

Då de hade suttit en stund, begynte Liss-Per att sparka på skinnet.

”Hvad säger du nu igen? Kan du icke vara stilla?” sade Liss-Per. ”Hvem är det du pratar med?” frågade mannen. Åh, det är en spåqvinna jag har i kalfskinnet,” sade Liss-Per. ”Hvad spår hon då?” sade mannen igen. ”Hon säger, det är icke fritt för att det står sötgröt under spishällen,” sade Liss-Per. ”Hon spår nog si och så; här i huset har icke varit sötgröt på år och dag,” sade mannen; men Liss-Per bad honom se efter, och då han gjorde det, fann han mycket riktigt sötgrötsgrytan. Den begynte de att smörja sig med, och bäst de sutto, så sparkade Liss-Per åter på kalfskinnet. ”Hvad,” sade han, ”kan du icke hålla munnen?” — ”Hvad säger spåmön nu?” sade mannen. ”Det är icke fritt för att det står öl och bränvin i