han stoppade honom i säcken och gick bort. Men då de kommit ett litet stycke på vägen, så kom Store-Per ihåg, att han hade glömt något, som han måste tillbaka efter, och medan han det gjorde låg brödren i säcken vid vägkanten. Så kom der en man drifvande framför sig en stor, vacker fårahjord;
«Till Himmelrik, till Paradis!
Till Himmelrik, till Paradis!»
ropade Liss-Per som låg i säcken, och det sjöng han och gnolade på oupphörligt. ”Kan icke jag få lof att vara med!” sade han, som kom med hjorden. ”Jo, vill du lösa upp säcken och krypa ned i mitt ställe, skall du få komma dit,” sade Liss-Per,” jag kan gerna vänta till en annan gång, jag. Men då måste du också alltjemt ropa detsamma som jag, för annars kommer du icke till rätta stället.” Mannen löste upp säckbandet och satte sig dit i stället för Liss-Per, Per knöt till säckbandet igen, och mannen började att ropa:
Till Himmelrik, till Paradis!
Till Himmelrik, till Paradis!»
och med den sången tystnade han aldrig. Då Per väl hade fått honom i säcken, var han icke senfärdig; han skyndade sig bort med fårskocken och tog en lång omväg. Emellertid kom Store-Per igen, tog säcken på ryggen och bar den bort till elfven, och allt som han gick, satt fåraherden inne i den och ropte :
«Till Himmelrik, till Paradis!»
”Ja ja, försök sjelf om du träffar på vägen!” sade Store-Per och kastade honom i strömmen.
Då Store-Per hade gjort detta och var på väg hem igen, mötte han brodern, som kom drifvande med fårahjorden framför sig. Store-Per blef förbluffad och frågade, huru Liss-Per kunnat slippa upp ur elfven, och hvar han hade fått den vackra fårskocken ifrån.” ”Det var en rik-
