Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/298

Den här sidan har korrekturlästs
284
BUSKEBRUDEN.

Men systern, som var qvar hemma, slet mycket ondt; både stjufmodren och hennes dotter voro på henne, hvar hon gick och stod, samt grälade och smädade, så att hon icke en gång fick en timmes lugn. Allt det tyngsta arbetet måste hon förrätta. Ovett fick hon både bittida och sent samt otillräckligt med mat.

En dag hade de sändt henne ut till bäcken för att hemta vatten. Så kom der ett otäckt fult hufvud ofvanpå vattenytan. ”Tvätta mig du!” sade hufvudet. ”Ja jag skall gerna tvätta dig,” sade flickan samt begynte gnida och tvätta det otäcka ansigtet; men ett påkostande arbete tyckte hon det var. Då hon väl hade gjort det, kom det på vattenbrynet ett annat hufvud, som var mycket fulare, ”Kamma mig du!” sade hufvudet. ”Ja jag skall gerna kamma dig!” sade jungfrun, och gaf sig itu med hårtofvorna; men något trefligt arbete kan du väl förstå att det icke var. Då hon slutat dermed, flöt på vattnet ett ännu mycket fulare och otäckare hufvud. ”Kyss mig du!” sade hufvudet. ”Ja, jag skall kyssa dig,” sade flickan, det gjorde hon också, men tyckte att det var det odrägligaste hon gjort i hela sitt lif. Sedan talade det ena hufvudet till det andra, och de sporde hvarandra, hvad de skulle göra åt den, som varit så godhjertad. ”Att hon blir den finaste flicka, som finnes till, och bländande skön som den grannaste dag,” sade det första hufvudet. ”Att det rinner guld af håret, för hvar gång hon kammar sig,” sade det andra. ”Att det faller guld ur munnen på henne, hvar gång hon talar,” sade det tredje hufvudet. Då nu jungfrun kom hem, så vacker som en dag, blefvo stjufmodren och hennes dotter ännu elakare; och ännu värre blefvo de, då hon talade, och de fingo se att det föll guldmynt ur hennes mun. Stjufmodren blef så ytterst förargad, att hon föste ut mannens dotter i svinhuset, der skulle