hon få hålla till med sitt guldkrafs, men in i stugan fick hon alls icke lof att sätta sin fot.
Det dröjde nu icke så länge, förrän modren ville ha sin egen dotter till bäcken och bära hem vatten. Då hon kom dit med ämbaren sina, syntes det första hufvudet i vattenbrynet. ”Tvätta mig du,” sade det. ”Det ska hin tvätta dig!” svarade dottern. Så kom det andra upp. ”Kamma mig du!” sade hufvudet. ”Hin må kamma dig!” sade hon. Så det till botten, och det tredje hufvudet upp. ”Kyss mig du!” sade hufvudet. ”Det ska hin kyssa dig, din åsnetratt,” sade jäntan. Sedan pratade hufvudena åter med hvarandra och funderade, på hvad sätt de skulle belöna den, som varit så elak; och så blefvo de ense om, att hon skulle få en fyra alnar lång näsa, en tre alnar lång trut och en buske midt i hufvudet, och hvar gång hon talade, skulle det falla aska ur hennes mun.
Då hon kom hem till stugudörren med vattenämbaren, ropade hon till modren — ”låt opp!” sade hon. ”Låt upp sjelf, min dotter!” sade modren. ”Jag når icke fram för näsan min,” sade dottern. Då modren kom ut och fick se henne, kan man väl tänka sig, huru hon blef till mods, samt huru hon skrek och bar sig åt; men näsan och truten blefvo icke mindre för det.
Dotterns broder, som tjente på kungsgården, hade porträtterat sin syster, och denna bild hade han med sig; hvarje morgon och afton låg han på knä framför densamma och bad till vår Herre för systern, så kär hade han henne. Då de andra stalldrängarne fått höra talas härom, så tittade de in genom nyckelhålet till hans kammare och sågo, att han låg på knä framför en tafla der. De spredo då ut, att gossen hvar morgon och afton låg och tillbad en afgudabild, han hade; slutligen gingo de till konungen sjelf och nämnde att om han genom nyckelhålet ville kika på pilten, så skulle han sjelf få se. Kungen ville icke tro
