det; men slutligen lät han öfvertala sig och smög sig på tåspetsarne bort till dörren för att titta. Ja, han såg gossen ligga på knä, med hopknäppta händer och bilden hänga på väggen, ”Läs upp!” ropte konungen, men gossen hörde icke. Nu ropade kungen ännu en gång; men gossen bad så ifrigt, att han icke hörde det ändå. ”Läs upp, säger jag!” ropade kungen igen. ”Det är jag, som vill in.” Ja, så sprang gossen och läste upp dörren, men glömde i brådskan att gömma porträttet. Då konungen kom in och fick se det, blef han stående liksom fastfjettrad och kunde icke röra sig ur stället, så dejelig tycktes honom bilden vara. ”Så vackert, vackert fruntimmer finnes icke i hela verlden,” sade konungen. Men gossen berättade, att det var hans syster, som han hade målat af, och var hon icke vackrare, så var hon då säkert icke fulare, sade han. ”Ja är hon så fager, så vill jag ha henne till drottning,” sade konungen och befallde gossen, att han skulle fara hem efter henne fortare än vanligt och komma snart tillbaka. Gossen lofvade att skynda sig af alla krafter, och så reste han ifrån kungsgården.
Då brodren kom hem och skulle hemta sin syster, ville stjufmodren och hennes dotter också följa med. De reste då allesammans; systern hade med sig ett skrin, som hon hade sitt guld i, och en hund, som hette Lilla Kavern; dessa två ting voro hela hennes morsarf. Då de hade rest en stund, skulle de öfver sjön, brodren satte sig vid rodret samt modren och begge systrarne framme i fören, och så seglade de en lång sträcka.
Inom kort kunde de se land. ”Der ni ser den stora stranden, der ska vi gå i land,” sade brodern och pekade öfver sjön.
”Hvad är det bror min säger?” sporde mannens dotter.
”Han säger, att du skall kasta skrinet dit ut,” svarade stjufmodren.
