”Ja, när min bror säger det, får jag väl göra det,” sade hon, och så kastade hon ut skrinet.
Då de nu hade seglat en stund igen, pekade brodren åter bort öfver sjön: ”Der ser ni slottet, vi ska till,” sade han.
”Hvad är det min broder säger?” sade jungfrun.
”Nu säger han, att du skall kasta hunden i sjön,” svarade stjufmodren. Hon gret och var bedröfvad, för Lilla Kavern var det käraste hon egde i verlden, men ändtligen kastade hon den öfver bord.
”När min bror säger det, får jag väl göra det; men Gud skall veta hvad det kostar på mig att kasta ut Lilla Kavern!” sade hon.
Så seglade de åter ett godt stycke, ”Der ser du kungen kommer för att taga emot dig,” sade brodren och pekade på stranden.
”Hvad är det min bror säger?” sporde hans syster igen.
”Nu säger han, du skall skynda att kasta dig sjelf uti,” svarade stjufmodren. Hon jämrade sig och gret; men när hennes bror sade det, tyckte hon att hon borde göra det, och så hoppade hon ut i sjön.
Då de nu kommo till kungsgården och kungen fick se den fula bruden med fyra alnars näsa och tre alnars trut samt en buske midt i hufvudet, blef han riktigt förskräckt; men brölloppet var färdigt både med brygd och bak och bröllopsfolket satt och väntade, så att konungen måste taga henne, sådan hon var. Men vred var han, det kan ingen förundra sig på, och derför lät han kasta gossen i ormgropen.
Första thorsdagsqvällen derefter kom det ett dejeligt fruntimmer in i köket på kungsgården och bad kökspigan, som låg der, att få låna en kam. Den fick hon, och så kammade hon sitt hår, att guldet rann ned. En liten hund följde med henne, och till den sade hon: ”Gå ut
