under den lågo tre spånor, dem han också tog upp. Sedan bultade han på fähusdörren, som genast öppnade sig. Han släppte ned de tre brödbitarne, som en hare kom och åt upp. Sedan han tagit den, bad örnen honom rycka tre fjädrar ut ur stjerten och sätta haren, stenen, spånorna och sig sjelf dit i stället, så skulle han frakta dem hem.
Då örnen flugit ett långt stycke, slog han ned på en sten. ”Ser du något nu?” — ”Ja, nu äro kråkorna tätt efter oss,” sade mannen. ”Släpp nu ned de tre fjädrarne du nappade af honom,” sade örnen. Ja, mannen gjorde så, och med detsamma han släppte dem, förvandlades de till en korpflock, som jagade kråkorna hem igen. Så flög örnen långt bort med mannen; slutligen satte han sig på en sten för att hvila. ”Ser du något?” sade han. ”Viss på det är jag icke,” sade mannen. ”Men jag tycker mig se något komma långt borta.”
”Vi få väl resa ett stycke till då,” sade örnen. ”Ser du något nu?” sade han om en stund. ”Ja, nu är han tätt efter oss,” sade mannen.
”Du får släppa ned spånorna, som du tog under gråstenen vid fähusdörrn,” sade örnen. Ja, mannen gjorde så, och med detsamma han hade släppt dem, växte de upp till en stor tjock skog, så att Bonde Väderskägg måste resa hem efter yxor för att hugga sig igenom. Så flög örnen långt bort igen; men då den blef trött, satte den sig i en fara. ”Ser du något?” sade han. ”Ja, säker på det är jag icke,” sade mannen, ”men jag tycker att det skymtar något långt borta.”
”Vi få väl resa ett stycke till då,” sade örnen, och så satte de af. ”Ser du något nu?” sade han om en stund. ”Ja, nu är han tätt efter oss,” sade mannen. ”Du får släppa ned stenen, du tog vid fähusdörren der,” sade örnen. Mannen gjorde så, och den växte upp till ett stort, högt berg, som Bonde Väderskägg först måste bryta sig
