Tredje dagen gick det sammalunda. Gossen skapade om sig till en stor svart häst och sade till fadern, att det skulle komma en, som bjöd tre hundradaler och ville ge honom ett rus på köpet; men hvad han än gjorde eller huru mycket han drack, finge han icke glömma att taga af grimman, för annars kom han icke mer i detta lifvet ifrån Bonde Väderskägg. ”Nej, det skulle han nog icke glömma,” sade mannen. Då han kom till marknaden, fick han de tre hundra dalerna, men Bonde Väderskägg plägade honom så grundligt, att han glömde taga af grimman, och så reste Bonde Väderskägg af med hästen. Då han kommit ett stycke på vägen, skulle han in och ha mer bränvin, han satte nu en glödande spiktunna under nosen och ett hafretråg under svansen på hästen sin, hängde grimskaftet kring en stolpe och gick sedan in på gästgifvargården. Hästen stod der, stampade, sparkade, fnyste och vädrade. Om en stund kom en flicka, som tyckte det var synd om honom. ”Åh, du stackare, hvad har du för en husbonde, som far så illa med dig då?” sade hon och sköt grimskaftet af stolpen, för att han skulle vända sig om och smaka på hafren.
”Det är jag det!” skrek Bonde Väderskägg, som kom i flygande fart ut genom dörren. Men hästen, som skubbat af sig grimman, kastade sig i gåsdammen och förvandlade sig i detsamma till en liten fisk. Bonde Väderskägg efter och gjorde sig till en stor gädda. Så gjorde Hans sig till en dufva, Bonde Väderskägg åter till en hök, som flög och slog efter dufvan. Emellertid stod en prinsessa vid ett vindsfönster i kungsgården och såg på detta nappatag. ”Visste du så mycket som jag vet, så kom du in genom vindsfönstret till mig, du,” sade prinsessan till dufvan.
Dufvan kom flygande in genom vindsfönstret, skapade sig om till Hans igen och talade om sitt missöde.
