Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/318

Den här sidan har korrekturlästs
302
LILLEPYS.

Men då Lillepys hade gått ett litet stycke, tyckte han det kunde vara så godt att pröfva skeppet; han tog upp det ur fickan och satte först den ena foten i det och sedan den andra, och knappt hade han stigit uti det med ena benet, så blef skeppet mycket större, och då han steg uti med det andra benet, så blef det lika stort med skeppen som gå i sjön. Lillepys sade: ”Gå nu sött vatten och salt vatten, berg och djupa dalar, och stanna inte förrän du kommer till kungens gård!” Och straxt for skeppet åstad så fort som fogeln i luften, tills det kom litet nedanför kungsgården: der stannade det. I fönstren på kungsgården hade de stått och sett Lillepys komma seglande; och allesammans blefvo så förundrade, att de skyndade ned för att se hvad det var för en som kom på ett skepp farande i luften. Men medan de skyndade ned från kungsgården, hade Lillepys stigit ur skeppet sitt och stoppat det i fickan igen; ty straxt som han steg ur, blef det lika litet igen, som då han hade fått det af gumman. Folket från kungsgården såg nu ingenting annat än en liten trasig pojke som stod nere vid stranden. Kungen sporde hvar han var ifrån, men det sade gossen att han inte visste; inte heller visste han hur han hade kommit dit; men han bad så innerligt vackert om att få tjenst på kungsgården: fanns det inte annat att göra för honom, så kunde han bära ved och vatten åt kökspigan, sade han; och det skulle han då få. Då Lillepys kom upp på kungsgården, såg han att allting der var öfverdraget med svart, utvändigt och invändigt, både väggar och tak; han frågade då kökspigan hvad detta skulle betyda. ”Jo, det kan jag väl säga dig,” svarade kökspigan; ”kungsdottern blef för lång tid sedan bortlofvad åt tre troll, och nästa thorsdagsqväll skall det ena komma och hemta henne. Riddar Röd lär väl ha sagt sig god att frälsa henne; men Gud vet om han kan göra det; och då