kan du väl förstå att här är sorg och bedröfvelse.” Då nu thorsdagsqvällen kom, följde Riddar Röd prinsessan ner till stranden — för der skulle hon möta trollet — och så skulle han då stanna der nere och vakta henne; men han gjorde nog inte trollet stor skada, skulle jag tro, ty knappt hade prinsessan satt sig ned på stranden, så kröp Riddar Röd upp i ett stort träd, som stod der, och gömde sig det bästa han kunde mellan grenarna. Prinsessan gret och bad så hjertligt, att han inte skulle gå ifrån henne; men Riddar Röd brydde sig icke om det, han: ”Det är bättre att en mister lifvet, än två,” menade Riddar Röd.
Emellertid bad Lillepys kökspigan så vackert, om han kunde få lof att gå ned till stranden litet. ”Åh, hvad ska’ du der?” sade kökspigan; ”du har ingenting der att göra.” — ”Jo, kära söta, låt mig få gå!” bad Lillepys; ”jag ville så gerna dit ner och leka litet med de andra barnen, jag också.” — ”Nå ja, så gå då,” sade kökspigan, ”men låt se att du inte stannar der längre, än tills qvällsgrytan skall på elden och steken på spettet; — och ta’ med dig hem ett dugtigt fång ved hit in i köket!” Ja, det lofvade Lillepys och sprang ner till stranden.
Men i detsamma som han kom dit, der kungadottern satt, kom trollet farande, så det susade och brusade om det; det var så stort och tjockt, så det var fasligt åt, och fem hufvuden hade det. ”Hut!” skrek trollet. ”Hut sjelf!” svarade Lillepys. ”Kan du fäkta?” ropte trollet. ”Kan jag inte, så kan jag lära!” sade Lillepys. Då slog trollet efter honom med en stor, tjock jernstång, som det hade i näfven, så jorden rök fem alnar i vädret. ”Tvi!” sade Lillepys, ”det var just något det der; nu skall du få se ett hugg af mig!” Dermed grep han svärdet, som han fått af den gamla krokryggiga käringen, och
