vara för något i den här kistan; den kom farande ned i qvarnhjulet genom rännan och stannade qvarnen för mig i dag.” — ”Det ska’ vi snart fa veta,” sade hustrun. ”Nyckeln sitter ju i låset; läs bara opp.”Då de öppnade kistan, låg der det vackraste barn man vill se, och de blefvo glada och ville behålla gossen; ty sjelfva hade de inga barn och voro så till åren, att de icke heller kunde vänta att få några.
Då någon tid gått om, började Per Krämare åter undra om det icke skulle komma någon friare till dottern hans, som var så rik och hade så mycket pengar. Men der kom ingen, och så reste han åter till stjernkikarne och bjöd dem mycket pengar, om de kunde säga honom hvem hans dotter skulle få till man. ”Vi ha ju sagt dig att hon skall få mjölnargossen der nere,” sade stjernkikarne. ”Ja, det är godt och väl det,” menade Per Krämare, ”men honom har det nu gått på tok med, så att han är omkommen; och kunde jag få veta hvem min dotter skall få till man, så ville jag gerna gifva er tvåhundra daler.” Stjernkikarne sågo på stjernorna igen, och så blefvo de vreda och sade: ”Hon skall ändå ha den mjölnargossen, som du satte ut i elfven och ville få lifvet af, ty han lefver ännu och är i den qvarn, som ligger så och så långt nedanför. Per Krämare gaf dem tvåhundra daler för denna spådom och grubblade på om han då icke skulle kunna bli af med mjölnargossen. Det första Per Krämare gjorde när han kom hem, var att resa ned till qvarnen. Då var gossen så stor, att han hade gått fram i kyrkan, och han gick i qvarnen och hjelpte till. En vacker gosse hade det blifvit af honom. ”Kunde du icke låta mig få den gossen, du?” sade Per Krämare till mjölnaren. ”Nej, det kan jag ej,” svarade han; ”jag har fostrat upp honom som min egen, och han har artat sig väl, så jag nu kan ha gagn och hjelp af honom i qvarnen, ty sjelf börjar
