svärdet och högg till trollet, så alla femton hufvudena dansade bort öfver sanden.
Nu var prinsessan räddad, och hon både tackade och välsignade Lillepys, som hade räddat henne. ”Sof nu en liten stund i mitt knä,” sade hon, och medan han låg der, drog hon en messingsklädning på honom. ”Men huru skola vi nu få det bekant, att det är du som har räddat mig?” sade kungadottern. ”Det skall jag säga dig,” svarade Lillepys; ”när nu Riddar Röd har ledt dig hem igen och ger sig ut för att vara den som har räddat dig, så vet du att han skall ha dig och halfva riket. Men när de på bröllopsdagen fråga dig, hvem du vill ha till att iskänka skålarna åt dig, skall du säga: Jag vill ha den lilla gossen som är i köket och bär ved och vatten åt köksan; i detsamma som jag då skänker i, spiller jag en droppe på hans tallrik, men ingen på din, och då blir han ond och slår mig, och det upprepa vi begge tre gånger. Men tredje gången skall du säga: Skam få dig, som slår min hjertans kär; han har räddat mig, och honom vill jag ha!” Derpå skyndade Lillepys tillbaka till kungsgården, liksom de förra gångerna; men först gick han äfveu nu ut på trollskeppet och tog en hel mängd guld, silfver och andra dyrbarheter, och deraf gaf han köksan åter ett helt fång med guld- och silfvergördlar.
Knappast såg nu Riddar Röd att all fara var öfverstånden, förrän han kröp ner ur trädet och hotade kungadottern tills hon måste lofva att säga, att han hade räddat henne. Derpå ledde han henne tillbaka till kungsgården, och hade icke ära nog vederfarits honom förut, så skedde det då nu: kungen tänkte icke på annat, än huru han skulle hedra honom, som hade räddat dottern hans från de tre trollen; det var nu en gifven sak, att han skulle ha både henne och halfva riket, sade han. Men på bröllopsdagen bad prinsessan, att hon skulle få
