”Kära mor min,” sade gossen, ”får jag lof att gå upp på det här höga berget, medan du hvilar, och se, om jag icke kan träffa på folk?”
Det fick han lof till, och då han kom upp på höjden, såg han att det lyste straxt i nordvest. Gossen sprang tillbaka igen och sade till modren: ”vi få lof att gå, mor, det är icke långt till folk; jag ser det lysa så klart straxt i nordvest här.” Hon stod upp, tog tiggpåsen och ville med för att se efter, men de hade icke gått långt förrän de stötte på en bergsklippa.
”Det kunde jag tro,” sade gumman, ”nu komma vi icke längre; det är väl bättre att ligga här.” — Sonen tog säcken under armen och modren på den andra och hoppade upp med dem begge på bergkammen.
”Nu märker du, att det icke är långt till folk, se der, huru klart det lyser,” sade pilten. Men gumman försäkrade, att det icke var menniskor, det måste vara bergtroll, för hon kände till hela skogstrakten och visste, att det icke fanns folk på något annat håll, än på norra sidan om åsen. Då de hade gått ett litet stycke, kommo de fram till en stor rödmålad gård.
”Hit våga vi icke gå in,” sade gumman, ”för det bor bergtroll här.”
”Åh jo, vi gå in; vi se det lyser, och det är nog folk inne,” sade pilten, han gick förut och modren efter; men i detsamma han öppnade dörren, dånade hon, för hon fick se, det satt en stor svart karl på bänken.
”God qväll, kära far,” sade gossen.
”Nu har jag sutit här i tre hundra år, men under den tiden har det icke kommit någon hit, som helsat mig för kära far,” sade mannen, som satt på bänken. Gossen satte sig bredvid och började prata med honom, som om de varit gamla vänner.
