Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/339

Den här sidan har korrekturlästs
323
DET BLÅA BANDET.

dertill, mente han det kunde vara en småsak att få sönder ägget. I detsamma högg han till med svärdet, sa att ägget sprack, och genast kom der ut en unge, så stor som en elefant.

”Nu ha vi visst gjort dumt,” sade ynglingen; ”detta kan komma att kosta oss lifvet,” sade han och frågade sjömännen om de voro istånd att segla till Arabien på tjugofyra timmar om de fingo god vind. Ja, det skulle de nog stå ut med, trodde de. Så fingo de god vind, seglade af och voro i land i Arabien på tjugotre timmar. Straxt kommenderade ynglingen skeppsfolket att gå upp och gräfva ned sig i en sandhög, så att de knappt kunde se skeppen. Skepparen och han sjelf gingo upp på ett högt berg och satte sig under en tall. Om en timme kom fogeln med klippön i klorna och släppte den öfver flottan, så att hon sjönk. Sedan flög fogeln till sandhögen och slog med vingarne, så att han så nära tagit hufvudena af dem; derpå upp under tallen och svingade rundtomkring ynglingen. Men denne grep till svärdet och högg till fogeln, så att den stupade ned död. Sedan gick han in i staden, och der var icke liten glädje, ty konungen hade återfunnit sin dotter; men nu hade han sjelf gömt undan henne och utfästat en belöning, att den som kunde leta upp henne, skulle få henne till gemål, fastän hon var bortlofvad förut. Som ynglingen nu gick träffade han på en, som sålde björnhudar; en af hudarne köpte han och drog på sig. Den ena skepparen måste taga en jernkedja och leda honom, och så reste han omkring i staden och spelade komedi. Slutligen spörjdes det hos konungen, att aldrig någon hade sett ett dylikt upptåg; björnen dansade på alla möjliga sätt, allteftersom de befallde honom. Så kom bud att han skulle infinna sig hos konungen och dansa, för han önskade se honom. Då han kom in, blefvo de mycket rädda allesammans, för de hade aldrig sett ett slikt djur; men skepparen förklarade