en tärna, och så bra uppasserska skall jag skaffa dig igen. Men nu är det bäst att björnen blir qvar här,” sade han; ”för jag bryr mig icke om att gå och ränna med honom i alla gångar nu på natten.” Nej, då tordes hon icke vara qvar, sade prinsessan. Men björnen rullade ihop sig och lade sig vid dörren, och tillsist blef det så, att prinsessan lade sig och lät ljuset brinna. Men då konungen väl var borta och allt var tyst, kom björnen och bad henne lossa halsbandet. Prinsessan blef så rädd, att hon nästan var dånfärdig, men hon famlade efter, tills hon fick reda på det, och hon hade knappt aftagit kedjan, förrän han drog huden af hufvudet. Genast kände hon igen honom och blef så glad att det icke var någon ände derpå, och hon ville straxt helsa honom som sin räddare. Men han ville icke höra talas derom, han ville tjena henne en gång till. Då de hörde kungen börja ruska med käpparne om morgonen, drog ynglingen öfver sig björnhuden och lade sig bakom dörren. ”Nå, har den legat stilla?” sade konungen.
”Ja, gudbevars,” sade prinsessan, ”den har icke rört sig engång.” Uppe på slottet tog skepparen emot honom igen. Ynglingen gick nu till en skräddarmästare för att beställa sig prinskläder, och då de voro färdiga, gick han upp till kungen och sade att han ville finna prinsessan. ”Det är många som velat det,” sade konungen; ”men de ha mistat lifvet, för den som icke kan finna henne på tjugofyra timmar, har förbrutit sitt lif.” Ja, det vore ingen fara, mente prinsen, han ville leta, och fann han henne icke, så blef det hans sak. Men på slottet fanns det spelmän och jungfrur, med hvilka ynglingen hurtigt svängde omkring. Om tolf timmar kom kungen och sade: ”Jag tycker det är synd om dig; du är så dålig till att leta, att du mister ditt lif.” — ”Åh pytt, det är ingen fara med liket så länge det andas; vi ha tiden för oss,” sade ynglingen och dansade tills det icke var mer än en timme qvar; då
