att föda honom längre, derföre har jag tänkt kasta ut den i sjön och göra mig af med honom,” svarade hon. Gossen bad ju, att jag skulle köpa hvad jag kunde få för fyraskillingen, sade köpmannen för sig sjelf, och så tillsporde han qvinnan, om hon ville ha fyra skilling för katten sin. Ja, hon var icke sen att gå in på det, och så var den handeln uppgjord.
Då nu köpmannen seglat ett stycke, kom der ett gräsligt oväder öfver honom, tillika med en häftig storm, så det icke var någon gräns; han drefs framåt och visste icke hvart det bar af. Tillsist kom han till ett land han aldrig förut sett, och der gick han upp i en stad.
På värdshuset, der han gick in, var bordet dukadt, med ett ris för hvar och en som skulle sitta dervid. Detta tyckte köpmannen var underligt, ty han kunde icke förstå, hvad de skulle med allt ris; men han föresatte sig att se väl efter hvad de andra gjorde med dem, så kunde han göra efter. Jo, då maten kom på bordet, fiek han nog se hvad risqvistarne skulle vara till: då kommo der fram möss i tusental, och hvar och en som satt vid bordet, måste ta till sitt ris för att slå omkring sig, och der hördes intet annat än den ena klatschen af riset hårdare än den andra. Ibland träffade de hvarandra i ansigtet, då måste de ge sig tid att säga: ”jag ber om förlåtelse.” — ”Det är ett svårt arbete att spisa i detta land,” sade köpmannen. ”Men hvarför begagnar man icke kattor här?” — ”Kattor?” frågade de; de visste icke hvad det var. Köpmannen lät då hemta upp den katt han hade köpt åt köksdrängen, och då katten kom på bordet, måste mössen oförtöfvadt till sina hål, och folket hade icke i mannaminne haft en så god matro. De bådo nu köpmannen på det innerligaste att han måtte sälja katten åt dem. Slutligen lofvade han att gå in derpå, men hundra daler ville han ha; de betalade den summan och tackade till på köpet.
Så seglade köpmannen igen, men knappt hade han