kommit ut i öppna sjön, förrän han såg katten sitta uppe i stormasten; straxt derefter växte der upp en storm och ett oväder igen, ändå värre än förra gången, och han drefs framåt tills han kom till ett ställe, han aldrig förut besökt. Köpmannen gick upp i värdshuset igen, och här var bordet äfven dukadt med risqvistar, men mycket större och längre än på förra stället. De kunde ock väl behöfvas; ty här fanns det ännu flera möss, och alla voro de dubbelt så stora, som dem han förr hade sett.
Nu sålde han katten igen, och fick utan prut två hundra daler i betalning.
Då han seglat derifrån och kommit ett stycke ut på hafvet, satt katten uppe i masten; straxt började ovädret igen, och omsider blef han äfven den gången drifven till ett land han aldrig förut besökt. Han gick åter upp på värdshuset; der var också bordet dukadt med risqvistar, men hvar qvist var halfannan aln lång och så tjock som en liten gren, och folket sade, att det värsta onda som fanns, var att sitta och spisa, för här fanns det tusentals stora, fula råttor; det var med knapp nöd de kunde fa en bit mat i munnen en gång, så mycket göra var det att hålla råttorna på af stånd. Nu måste katten åter hemtas från skeppet och så fick folket matro. De bådo nu köpmannen så innerligt att få köpa katten hans; länge sade han nej, men till sist lofvade han att de skulle få den för tre hundra daler. Detta gåfvo de samt tackade och välsignade honom.
Då nu köpmannen kommit ut på sjön, tänkte han efter huru mycket gossen hade förtjent på sin fyraskilling, som han skickat med. ”Ja, något af pengarne skall han få,” sade köpmannen, ”men icke allt. Det är mig han har att tacka för katten jag köpte, och hvar och en är sig sjelf närmast.”
Men med detsamma köpmannen tänkte så vid sig sjelf, blef det en storm och ett oväder att alla tänkte skeppet skulle förgås. Så märkte köpmannen det icke var något
