då kunde han nätt och jemt röra det ur fläcken. ”Du får allt taga dig en klunk till,” sade prinsessan, ”och så får du säga mig ditt ärende.” Han tog sig en klunk, och så berättade han, att det var en kung som hade bedt honom fråga Draken hvarför han icke kunde få rent vatten i brunnen sin; från en annan skulle han fråga hvad det blifvit af hans dotter, som hade försvunnit för många år sedan, och från en drottning skulle han fråga Draken hvart hennes guldnycklar tagit vägen, och slutligen så skulle han fråga Draken från färjemannen huru länge denne skulle gå der nere och sätta folk öfver. Då han nu grep svärdet, kunde han lyfta det, och då han hade fått sig en klunk till, kunde han svänga det. ”Skall icke Draken göra ände på dig med detsamma, så måste du nu krypa under sängen,” sade prinsessan, då det led mot qvällen, ”ty nu kommer han snart hem; och der måste du ligga så stilla att han icke märker dig. När vi sedan ha lagt oss, så skall jag spörja honom; men du måste höra väl efter och lägga väl märke till hvad han svarar; och under sängen måste du blifva liggande tills allt är tyst och Draken somnar igen; kryp då sakta fram och tag svärdet med dig, och när han så stiger upp, måste du passa på och hugga hufvudet af honom i ett hugg, och med detsamma nappa åt dig de tre fjällen; ty eljest rifver han sjelf af dem, för att ingen skall ha godt af dem.”
En stund efter det gossen hade krupit under sängen, kom Draken hem. ”Här luktar kristen mans ben!” sade Draken. ”Ack ja, det kom en korp flygande med ett menniskoben i näbben och satte sig på taket,” sade prinsessan; ”det måtte vara det, som du känner lukten af.” — ”Jaså,” sade Draken. Så satte prinsessan fram maten, och då de hade spisat, lade de sig. Men då de hade legat en stund, sof prinsessan så oroligt, och med ens vak-
