vet nog, så finner hon dem,” sade Draken; ”men låt mig nu vara i fred för flera drömmar.”
Så sofvo de en stund, men rätt som det var så började prinsessan bli så orolig igen, och straxt derpå vaknade hon. ”Hu då!” sade hon. ”Du blir nog icke bra förrän jag knäcker halsbenet på dig,” sade Draken; — nu var han så arg, att det sprutade gnistor ur ögonen på honom. ”Hvad är det på färde nu igen då?” — ”Ack, du får icke vara ond på mig, jag rår icke för det,” sade prinsessan; ”men jag hade en så underlig dröm.” — ”Maken till drömmande har jag då aldrig hört,” sade Draken; ”hvad drömde du nu då?” — ”Jag tyckte att färjemannen vid vadstället här nere kom och frågade hur länge han skall gå der och sätta folk öfver,” sade prinsessan. ”Det dumma nötet, det kan han snart slippa,” sade Draken, ”när det kommer en som vill öfver, om han bara kastar honom ut i elfven och säger: sätt nu du öfver tills du blir aflöst! Men låt mig nu få ro för drömmarna dina, eljest skall det bli annat utaf än drömma.”
Prinsessan lät honom nu sofva i fred. Men så snart det blef tyst och mjölnargossen endast hörde Draken snarka, kröp han fram. Innan det var ljust steg Draken upp, men han hade knappt kommit med begge benen på golfvet, förrän gossen högg af hufvudet och nappade åt sig de tre fjällen af stjerten på honom. Då blef der stor glädje, och både gossen och prinsessan togo så mycket silfver och guld och pengar och andra dyrbarheter som de kunde få med sig, och då de kommo till vadet, kollrade de så bort färjemannen med allt hvad han fick att bära öfver, att han glömde att fråga hvad Draken hade svarat, till dess alltsammans och gossen och prinsessan voro öfver. ”Det var sannt, du,” sade han, då de skulle färdas vidare, ”frågte du Draken om det jag bad dig om?” — ”Ja,” sade gossen, ”han sade, att när det kommer en
