34
7.
Om gossen som gick till Nordanvinden och kräfde mjölet igen.
Det var en gång en gammal qvinna som hade en
son, och som hon var mycket klen och skröplig, så skulle
gossen, sonen hennes, gå ut i matboden efter grötmjöl åt
henne till middag. Men då han steg ut på bodtrappan,
kom Nordanvinden rusande, tog mjölet ifrån honom och
for genom luften med det. Gossen gick in i boden efter
mera, men då han steg ut på trappan, kom Nordanvinden
åter rusande och tog mjölet ifrån honom, och på samma
sätt gick det äfven tredje gången. Då blef gossen arg;
han tyckte det var omenskligt att Nordanvinden skulle
fara så fram, och så tänkte han att han fick väl lof att
söka upp honom och kräfva igen mjölet.
Han gaf sig derföre utaf, men vägen var lång, och han gick och han gick, och så kom han ändtligen till Nordanvinden, ”God dag,” sade gossen, ”och tack för sist.” — ”God dag,” svarade Nordanvinden — han var grof i målföret — ”och tack för sist sjelf. Hvad vill du?” — ”Åh,” sade gossen, ”jag ville bara be dig om du vill vara så god och låta mig få igen mjölet, som du tog ifrån mig på matbodstrappan; ty litet ha vi, och när du far så fram och tar den smula vi ha, så blir det icke annat än svälta ihjäl.” — ”Jag har icke något mjöl,” sade Nordanvinden, ”men efter du är så i behof, skall du få en duk som skaffar dig allt hvad du kan önska, bara du säger: Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!”
