Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs
48
EN FRIAREHISTORIA.

ty han hade blifvit så mager och blek, emedan han hade vandrat så länge och varit så sorgfull; men då han visade henne ringen, blef hon hjertinnerligen glad, och så blef det rätta bröllopet hållet, så att det spordes både när och fjerran.




10.

En friarehistoria.


Det var en gosse som skulle ut och fria. Bland andra ställen kom han också till en gård, der folket var i stor fattigdom och armod; men då friaren kom, ville de, bevars, synas välmående, det kan en nog veta. Mannen hade fått en ny ärm i tröjan sin. ”Sitt ned!” sade han till friaren, ”men här är så dammigt öfverallt!” — och så gick han och gned och sopade bänkar och bord med sin nya tröj-ärm; den andra ärmen höll han bakom ryggen. Hustrun hade fått en ny sko; med den gick hon och sköt och sparkade på allting, pallar och stolar; ”här står så mycket i vägen, här är så ostädadt!” sade hon. Så ropte de på dottern, att hon skulle komma in och städa upp rummet. Hon hade fått en ny hufva; derföre stack hon hufvudet in genom dörren och nickade hit och dit. ”Jag kan väl icke vara öfverallt, jag heller!” sade hon. Åh jo, det var allt ett välmående folk friaren nu var kommen till.