11.
Sådana kunna käringar vara.
Det var en gång en man och en hustru som skulle
så; men de hade intet utsäde, och inga pengar att köpa
för heller. En enda ko hade de, och den skulle mannen
gå till staden med och sälja, för att få pengar till utsäde.
Men då det kom till kritan, tordes hustrun icke låta
mannen gå, ty hon var rädd att han skulle supa upp
pengarna. Derföre gick hon sjelf åstad med kon och tog
med sig en höna också.
Nära staden mötte hon en slagtare. ”Skall du sälja kon, mor?” frågade han. ”Ja, skall jag så,” sade hon. ”Hvad skall du ha för den då?” — ”Jag får väl ha en mark för kon, men hönan skall du ha för tio daler,” sade hon. ”Ja,” svarade han, ”hönan behöfver jag icke, och den blir du nog af med, när du kommer till staden, men för kon skall jag ge dig en mark.” Hon sålde kon sin och fick sin mark, men det var ingen i staden som ville ge tio daler för en gammal mager höna. Då gick hon tillbaka till slagtarn igen och sade: ”Jag blir icke af med hönan, jag, far! du får allt taga den du också, som tog kon.” — ”Det ska’ vi väl bli sams om,” sade slagtaren, bjöd henne till bords och gaf henne mat och trakterade henne så med bränvin, att hon blef drucken och miste både sans och vett.
Medan hon sof ruset af sig, doppade slagtarn henne i en tjärtunna och lade henne sedan i en fjäderhög.
Då hon vaknade var hon befjädrad öfver hela kroppen och begynte undra: ”Är det jag eller är det icke
