sade qvinnan; ”vill du kalla mig moster på din hedersdag, så skall jag spinna åt dig, jag, så kan du gå och lägga dig att sofva.” Ja, det ville flickan mycket gerna göra, och så gick hon och lade sig.
Om morgonen då hon vaknade, låg allt linet spunnet på bordet, och det så fint och så rart, att aldrig någon hade sett så jemnt och vackert garn. Drottningen blef mycket glad öfver det vackra garnet hon hade fått, och höll ännu mera af flickan än förut. Men häröfver blefvo de andra ännu mera afundsjuka på henne, och så hittade de på att säga till drottningen, att nu hade hon sagt sig god att väfva det garn, som hon hade spunnit, på tjugufyra timmar. Drottningen sade åter, att hade hon sagt det, så skulle hon också göra det; men om det just icke blef på tjugufyra timmar, så kunde hon väl få litet längre tid på sig. Flickan tordes icke heller nu säga nej, men bad om en kammare för sig sjelf, så fick hon väl fresta på. Der satt hon nu åter och jämrade sig och visste icke hvad hon skulle taga sig till; då kom der åter en gammal qvinna in till henne och frågade: ”Hvad felas dig, mitt barn?” Flickan ville till en början icke ut dermed, men slutligen omtalade hon hvad hon var så sorgsen öfver. ”Ja,” sade qvinnan, ”det är detsamma, vill du kalla mig moster på din hedersdag, skall jag väfva åt dig, så kan du gå och lägga dig att sofva.” Ja, det ville flickan mycket gerna göra, och så gick hon och lade sig. Då hon vaknade, låg väfven på bordet, så tät och vacker som väfvas kunde. Flickan tog väfven och gick ned till drottningen med den, och hon blef mycket glad öfver den vackra väfven hon hade fått, och höll ännu mera af flickan än förut. Men deröfver blefvo de andra ännu mera förbittrade på henne och tänkte icke på annat än hvad de nu skulle kunna hitta på att säga om henne.
Slutligen berättade de för drottningen, att nu hade
