Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/70

Den här sidan har korrekturlästs
58
DE TRE MOSTRARNA.

och prinsen frågade åter om det var en moster till hans brud. Begge svarade ja, och prinsen sade, att då så var, så fick väl hon också sätta sig ned vid bordet.

Men knappt hade hon satt sig, så inträdde åter en gammal ful käring, med ögon så stora som tallrickar, och röda och rinnande så att det var fasligt att se. Bruden reste sig igen och helsade: ”God dag, moster!” och prinsen bad äfven henne slå sig ned vid bröllopsbordet; men glad var han icke, och han tänkte vid sig sjelf: ”Gud hjelpe mig, sådana mostrar min brud har!” Då han hade suttit en stund, kunde han icke af hålla sig ifrån att fråga: ”Men hur i all verlden kan då min brud, som är så vacker, ha så fula och vanskapliga mostrar?” — ”Det kan jag nog säga dig,” svarade den ena. ”Jag var lika vacker, jag, som bruden din, då jag var vid hennes ålder; men att jag har fått en så lång näsa kommer sig deraf, att jag ständigt och jemnt har suttit och hackat och nickat med spinnande, så näsan min har tänjt ut sig tills hon har blifvit så lång som du nu ser henne.” — ”Och jag,” sade den andra, ”har allt sedan jag var ung suttit och skjutsat väfspolen fram och tillbaka, och deraf har min rygg blifvit så bred och tjock som du nu ser den.” Så sade den tredje: ”Allt ifrån det jag var helt liten, har jag suttit och stirrat och sytt natt och dag; deraf ha mina ögon blifvit så fula och röda, och nu är det icke längre någon hjelp för dem.” — ”Jaså,” sade prinsen, ”det var bra jag fick veta det, ty kan folk bli så fasligt fula deraf, så skall då aldrig min brud hvarken spinna eller väfva eller sy i hela sitt lif mera!”