stycke framåt. Men så bad hästen honom åter se sig tillbaka, och då såg han en skara så stor som en hel krigshär; de voro så skinande, att det blänkte om dem. ”Ja,” sade hästen, ”det är trollet: nu har han alla sina med sig. Slå nu ut vattenflaskan bakom dig, men akta dig väl att du icke spiller något på mig!” Det gjorde gossen; men hur han nu bar sig åt, så kom han att spilla en droppe på hästländen. Då blef der ett stort, stort vatten, men genom den droppe han spillde, kom hästen att stå långt ut i vattnet; emellertid simmade den dock i land. Då trollen kommo till vattnet lade de sig ned för att dricka ut det, och så klunkade de i sig tills de sprucko. ”Nu äro vi dem qvitt,” sade hästen.
Då de nu hade färdats i lång, lång tid, kommo de på en grön slätt i en skog. ”Kläd nu af dig hela rustningen och behåll bara dina trasiga kläder på,” sade hästen; ”tag så sadeln af mig och släpp mig, och häng in alltsammans i den stora ihåliga linden här! Sedan skall du göra dig en peruk af granmossa och gå upp till kungsgården, som ligger här nära intill; der skall du söka tjenst. När du sedan behöfver mig, så gå bara hit och skaka på betslet, så skall jag komma till dig.”
Ja, gossen gjorde som hästen hade sagt, och då han fick mossperuken på sig, blef han så usel och blek och eländig, att ingen kunde känna igen honom. Han kom då till kungsgården och bad att få vara i köket och bära vatten och ved; men då frågade kökspigan: ”Hvarför har du den fula peruken? Tag af dig den! jag vill icke ha någonting så fult härinne.” — ”Det kan jag icke,” svarade gossen, ”jag är icke riktigt ren i hufvudet.” — ”Tänker du jag vill ha dig här vid maten, när du är sådan då?” sade kocken; ”gå ner till stallmästaren, du passar bäst till att gå och mocka i stallet.” Men då stallmästaren bad honom taga af sig peruken, fick han samma svar,
