Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/77

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
65
ENKANS SON.

och sade att den fick hon platt icke. Derpå började han åter snarka. Prinsessan gaf tärnan på nytt en vink, och då lyckades hon rycka af honom peruken; då låg gossen der så vacker och röd och hvit, som prinsessan hade sett honom i morgonsolen. Sedan låg gossen hvar natt uppe i prinsessans rum.

Men det dröjde icke länge innan kungen sporde, att trädgårdsgossen låg hvarje natt i prinsessans kammare, och då blef han så vred att han hardt nära hade låtit aflifva gossen. Det gjorde han dock icke, men kastade honom i fångtornet, och sin egen dotter inspärrade han på hennes kammare, så att hon aldrig fick komma ut hvarken natt eller dag. Hur mycket hon gret och bad för både sig sjelf och gossen, så halp det icke; kungen blef deröfver blott ännu mera vred.

En tid derefter blef der krig och ofred i landet, och kungen måste rusta sig mot en annan kung, som ville taga riket ifrån honom. Då gossen det hörde, bad han fångvaktaren gå till kungen och helsa och bedja om harnesk och svärd och tillåtelse att få vara med i kriget. Alla de öfriga logo, då fångvaktaren sade sitt ärende, och bådo kungen att han måtte få något gammalt skräp till rustning, så de kunde få förlusta sig åt att se den stackarn vara med i kriget. Det fick han, och dertill ett gammalt uselt ök, som hoppade på tre ben, det fjerde släpade det efter sig.

Så drogo de då ut emot fienden; men de hade icke kommit långt bort ifrån kungsgården, förrän gossen blef sittande fast i ett kärr med oket sitt. Der satt han och ryckte och drog: ”hej, vill du opp! hej, vill du opp!” sade han till oket. Det hade alla de andra riktigt sin fröjd åt, och logo och gjorde narr af gossen medan de redo förbi. Men knappt voro de borta, så sprang han till linden, tog på sig rustningen och skakade på betslet;

Folksagor och Äfventyr. I.5