straxt kom hästen och sade: ”Gör du ditt bästa, så skall jag göra mitt!” Då gossen kom fram, var slaget redan begynt och kungen i en svår knipa; men bäst som det var, så hade gossen slagit fienden på flykten. Kungen och hans folk undrade mycket öfver hvem det kunde vara som kom och hjelpte dem; men ingen kom honom så nära att han kunde tala honom till, och då drabbningen var till ända, var han borta. Då de vände tillbaka, satt gossen ännu i kärret och ryckte och drog på det trebenta oket. Då logo de återigen. ”Nej, se bara, der sitter den narren ännu!” sade de.
Andra dagen de drogo ut, satt gossen ännu der; de logo igen och gjorde narr af honom; men knappt hade de ridit förbi, så sprang gossen åter till linden, och allt aflopp äfven nu liksom dagen förut. Alla undrade öfver hvad det var för en främmande kämpe som hade hjelpt dem; men ingen kom honom så nära, att han kunde tala honom till; och att ingen gissade på gossen kan man väl förstå.
Då de åter vände hem om aftonen och sågo gossen ännu sitta på oket, skrattade de åter ut honom, och en sköt en pil på honom och träffade honom i benet. Han till att skrika och jämra sig, så att det var för ömkligt; då kastade kungen näsduken sin åt honom, att han skulle knyta den om benet.
Då de drogo ut den tredje morgonen, satt gossen ännu i kärret. ”Hej, vill du opp! hej, vill du opp!” sade han till oket. ”Nej, nej, han kommer allt att sitta der tills han svälter ihjäl,” sade kungens folk medan de redo förbi, och skrattade åt honom, så de voro färdiga att falla af hästarna. Då de voro borta, skyndade han åter till linden och kom efter till drabbningen, just som det gällde. Den dagen dräp han fiendens kung, så att kriget blef slut med detsamma.
Då slaget var förbi, fick konungen se sin näsduk,
