som den främmande kämpen hade knutit om benet, och då hade han lätt för att känna honom; de togo honom då med stor fröjd ibland sig hem till kungsgården, och prinsessan, som såg honom uppifrån sitt fönster, blef så glad, att man aldrig kan tro det; ”der kommer allra kärestan min också,” sade hon. Han tog då smörjelsekrukan och smorde sig sjelf på benet och sedan alla de sårade, och då blefvo de allesammans bra igen på ögonblicket. Så fick han prinsessan till hustru; men då han kom ned i stallet till hästen den dag brölloppet skulle stå, stod den der så modstulen och slokade med öronen och ville icke äta. Då den unga kungen — ty han hade nu blifvit kung och fått halfva riket — talte honom till och frågade hvad som fattades honom, sade hästen: ”Nu har jag hjelpt dig fram, och nu vill jag icke lefva längre. Nu skall du taga svärdet och hugga hufvudet af mig.” — ”Nej, det vill jag för ingen del göra,” svarade den unga kungen; ”men du skall få allt hvad du vill ha och få stå stilla beständigt.” — ”Ja, gör du icke som jag säger, skall jag nog veta att få lifvet af dig,” sade hästen. Så måste kungen då göra det; men då han lyfte svärdet och skulle hugga till, var han så bedröfvad, att han måste vända bort ansigtet, ty han ville icke se hugget; men knappt hade han huggit af hufvudet, så stod den fagraste prins der hästen hade stått. ”Hvar i all verlden kom du ifrån?” sporde kungen. ”Det var jag som var häst,” svarade prinsen. ”Förr var jag kung i det landet, som den kungen var ifrån, hvilken du dräpte i slaget i går; det var han som kastade trollhamn på mig och sålde mig till trollet. Sedan han nu är dräpt, så får jag riket mitt igen, och du och jag blifva grannkungar; men vi skola nog aldrig föra krig mot hvarandra.” — Och det gjorde de då heller icke; de voro vänner så länge de lefde och besökte hvarandra ofta.
