jag.” Flickan gjorde som kon bad; bara hon tog i spenarna, så sprutade mjölken i stäfvan; så drack hon sig otörstig, och resten hällde hon på klöfvarna, och stäfvan hängde hon på hornen igen.
Då hon hade gått ännu ett stycke längre fram, mötte hon en stor gumse, och den hade så tjock och lång ull, att den gick och släpade den efter sig, och på ena hornet hängde en stor sax. ”Ack, klipp mig du,” sade gumsen, ”ty här går jag och släpar på all denna ullen, och det är så varmt, att jag är färdig att qväfvas. Tag så mycket du vill, och linda resten om halsen min, så skall jag hjelpa dig igen. Ja, hon var genast villig, och gumsen lade sig sjelf upp i hennes knä, och den låg så stilla, och hon klippte så behändigt, att han icke fick den minsta rispa i skinnet en gång. Så tog hon så mycket hon ville af ullen, och resten lindade hon om halsen på gumsen.
Ett stycke längre fram kom hon till ett äppelträd, och det var så fullt med äpplen, att alla grenarna hängde ned mot jorden, och invid stammen stod en liten stång. ”Ack, var så snäll och plocka äpplena af mig du,” sade det, ”så att grenarna mina kunna räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig; men slå för all del sakta och vackert, så att du icke skadar mig; ät så mycket du vill och lägg resten invid roten min, så skall jag hjelpa dig igen, jag.” Ja, hon plockade dem hon kunde nå, och sedan tog hon stången och slog försigtigt ned de andra äpplena; så åt hon sig mätt, och resten lade hon ordentligt invid roten.
Så gick hon ett långt, långt stycke, och då kom hon till en stor gård, och der bodde en trollkäring med dottern sin. Der gick hon in och frågade om hon kunde få tjenst. ”Ah, det är icke lönt,” sade trollkäringen; ”vi ha haft många, men ingen af dem har dugt någonting
