till.” Men hon bad så vackert att de ändteligen skulle taga henne i tjenst. Ja, så skulle de då försöka, och så gaf trollkäringen henne ett såll och bad henne hemta vatten i det. Hon tyckte allt att det var orimligt att hemta vatten i ett såll; men hon gick i alla fall, och då hon kom till brunnen, sjöngo småfoglarna:
»Smet i ler,
Lägg i strå!
Smet i ler,
Lägg i strå!»
Ja, det gjorde hon, och så kunde hon bära vatten i sållet bra nog; men då hon kom hem med vattnet och trollkäringen fick se sållet, sade hon: ”Det har du icke sugit ur ditt eget bröst!”
Så sade trollkäringen att hon skulle gå i fähuset och mocka och mjölka; men då hon kom dit var der en grep så stor och tung att hon icke rådde med den; hon kunde icke lyfta den en gång. Hon visste nu alls icke hur hon skulle bära sig åt; men foglarna sjöngo, att hon skulle taga qvastskaftet och kasta ut litet, så skulle allt det öfriga följa efter. Det gjorde hon, och knappt var det gjordt, förrän fähuset var så rent som om det hade varit både mockadt och sopadt. 'Nu skulle hon till att mjölka korna; men de voro så oroliga, de sparkade och stretade, så att hon omöjligen kunde komma åt att mjölka dem. Men då sjöngo foglarna utanför:
»Liten stråle,
Snälla, gjut
Till småfoglarna ut!»
Ja, det gjorde hon, hon sprutade en liten stråle ut till småfoglarna; genast stodo alla korna stilla och läto
