dottern hennes som kommo efter. Flickan blef så rädd, att hon icke visste hvar hon skulle göra af sig. ”Kom hit till mig, du,” sade äppelträdet, ”så skall jag hjelpa dig; gå under grenarna mina och göm dig, ty om de få fatt på dig, så taga de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.” Ja, det gjorde hon; och rätt som det var, så kommo trollkäringen och dottern hennes. ”Har du sett någon jänta som gått här, du?” sade trollkäringen. ”Åh ja,” sade äppelträdet, ”det sprang en här förbi för en stund sedan; men hon är så långt borta, att I aldrig kan hinna upp henne.” Då vände trollkäringen om och reste hem igen.
Flickan gick ett stycke vidare; men då hon kom nära gumsen, hörde hon att det började rassla på vägen så att hon icke visste hvar hon skulle göra af sig, så ängslig och rädd blef hon; ty hon kunde nog förstå att det var trollkäringen som hade åtrat sig.
”Kom hit till mig, du, så skall jag nog hjelpa dig,” sade gumsen; ”göm dig under ullen min, så se de dig icke; eljest taga de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.”
Rätt som det var så kom trollkäringen farande. ”Har du sett någon jänta som gått här, du?” sade hon till gumsen. ”Åh ja,” sade gumsen, ”jag såg en för en stund sedan, men hon sprang så fort att du icke kan hinna upp henne.” Då flickan nu hade kommit så långt bort som till kon, hörde hon det rassla bakom sig på vägen. ”Kom hit till mig, du,” sade kon, ”så skall jag hjelpa dig; göm dig under jufret mitt; eljest kommer trollkäringen och tar skrinet ifrån dig och rifver ihjäl dig.” Det dröjde icke länge innan hon kom. ”Har du sett någon jänta som gått här, du?” sade trollkäringen till kon. ”Ja, jag såg en för en stund sedan, men hon är långt borta nu, ty hon lopp så fort; henne kan du icke hinna upp,” sade kon. Trollkäringen vände då om och reste hem igen.
