Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/85

Den här sidan har korrekturlästs
73
DOTTERN OCH STYFDOTTERN.

Då flickan hade kommit ett långt, långt stycke fram och icke var långt från risåkern, hörde hon att det började rassla på vägen, och hon blef både ängslig och rädd; ty hon kunde nog förstå att det var trollkäringen som hade vändt om igen. ”Kom hit till mig du, så skall jag hjelpa dig,” sade risåkern; ”kryp under qvistarna mina, så de icke se dig; eljest taga de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.” Ja, hon skyndade sig inunder qvistarna på risåkern. ”Har du sett någon jänta som gått här, du?” sade trollkäringen till risåkern. ”Nej, jag har icke sett någon jänta,” svarade risåkern, och var så arg att det frasade om honom, och gjorde sig så stor att det var icke att tänka på att komma öfver den; och då hade trollkäringen ingen annan råd än att vända om och resa hem igen.

Då flickan kom hem, blefvo både käringen och dottern hennes ännu mera afundsjuka på henne, än de hade varit förut, ty nu var hon ändå mycket vackrare och så fin att det var en lust att se på henne. Hon fick icke vara inne hos dem; de jagade henne ut i svinhuset, der skulle hon hålla till. Här tvättade hon nu så fint och rent, och så öppnade hon skrinet och ville se hvad det var hon hade fått i lön, och i detsamma hon öppnade det, så var der så mycket guld och silfver och så många fagra saker i det, att både väggar och tak blefvo öfverhöljda dermed, och det var mycket praktfullare i svinhuset än i den stoltaste kungsgård. Då styfmodern och dottern hennes fingo se detta, blefvo de alldeles utom sig och började fråga henne hurudan tjensten hade varit. ”Åh,” svarade hon, ”det kan I väl veta, då jag fått en sådan lön; det var sådant folk och en sådan fru att tjena hos, så det icke finns maken.”

Ja, då ville halfsystern nödvändigt bort och tjena, så att äfven hon skulle kunna få sig ett sådant guldskrin.