Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/92

Den här sidan har korrekturlästs

80


17.

Gudbrand i Vreten.


Det var en gång en man som hette Gudbrand; han hade en gård, som låg långt borta i en utmark, och derföre kallade de honom Gudbrand i Vreten. Han och hans hustru lefde så väl tillsammans och ledo hvarandra så godt, att allt hvad mannen gjorde syntes hustrun vara så väl gjordt, att det aldrig kunde göras bättre; hur han än bar sig åt, tyckte hon att det var det bästa. De hade sitt jordstycke, och hundra daler hade de liggande på kistbotten och i fähuset två klafbundna kor. Men så sade hustrun en dag till Gudbrand: ”Jag tycker vi skulle leda den ena kon till sta’n och sälja henne, jag, så vi kunde få oss litet handpengar; vi äro så bergadt folk, att vi borde ha något att röra oss med, vi också, liksom andra ha; de hundra dalerna, som ligga på kistbotten, få vi icke röra; men jag vet icke hvad vi skola göra med mer än en ko. Och litet vinnes också derpå att jag slipper sköta mer än den ena kon, i stället för att jag nu får gå och pyssla med och ge foder åt två.” Ja, det tyckte Gudbrand var både riktigt och förnuftigt taladt; han tog strax kon och gick till staden med för att sälja den; men då han kom till staden, var der ingen som ville köpa kon. Nåja, tänkte Gudbrand, så kan jag väl gå hem igen med kon min; jag vet jag har både bås och klafve till den, och det är icke längre hem än hit. Och dermed gaf han sig på hemvägen igen.

Men då han hade kommit ett stycke på vägen, mötte han en som hade en häst han skulle sälja; då tyckte Gudbrand det var bättre att ha häst än ko, och så bytte han med honom. Då han åter hade gått ett stycke, mötte han