vuxen, att det nästan icke var möjligt att komma fram, och hur hon nu bar sig åt, så kom hon ändå att slita af ett blad, som hon fick i handen.
”Aj! aj! hvad gjorde du nu?” sade stuten; ”nu gäller det att slåss på lif och död; men göm bara bladet väl.” Straxt derpå voro de vid slutet af skogen, och då kom der ett troll farande med tre hufvuden, ”Hvem är det som rör min skog?” sade trollet. ”Den är lika mycket min som din,” sade stuten. ”Det ska’ vi nappas om!” skrek trollet. ”Kör för det,” sade stuten. Så rände de ihop och slogos, och stuten stångade och sparkade för brinnande lifvet, men trollet gaf lika godt igen, och det varade hela dagen innan stuten fick bugt på trollet, och då var han så full med sår och så usel, att han knappt orkade gå. Så måste de hvila öfver en dag; och då sade stuten till kungadottern, att hon skulle taga smörjehornet, som hängde vid trollets bälte, och smörja honom med; då kom han sig, och dagen derpå gnodde de i väg igen. De reste nu i många, många dagar, och så kommo de sent omsider till en silfverskog; träd och grenar och blad och blommor och allt var af silfver.
Innan stuten gaf sig in i skogen, sade han till kungadottern: ”När vi nu komma in i denna skogen, så måste du för Guds skull akta dig väl; du får icke röra någonting och icke slita af så mycket som ett blad, ty eljest är det ute både med dig och med mig; här är ett troll med sex hufvuden, som rår om skogen, och det tror jag knappt att jag kan rå på.”
”Nej,” sade kungadottern, ”jag skall nog akta mig och icke röra vid det du icke vill att jag skall röra.” Men då de kommo in i skogen, var den så tät och så trång, att de knappt kunde komma fram. Hon var så varsam hon någonsin kunde, och böjde sig undan för grenarna och sköt bort dem med händerna; men i hvart ögonblick slogo
