måste säga det. «Långt, långt borta i en sjö ligger en ö,» sade han; «på den ön står en kyrka; i den kyrkan är en brunn; i den brunnen simmar en and; i den anden är ett ägg, och i det ägget — der är mitt hjerta, du.»
Om morgonen tidigt, det var ännu inte i dagningen, gick jätten till skogen igen. «Ja, nu far jag åstad, jag också,» sade Askepilten; «bara jag kunde finna vägen.» Han sade farväl till prinsessan så länge, och då han kom utanför jättegården, stod vargen der ännu och väntade på Askepilten. Honom berättade han, hvad som händt inne hos jätten, och sade, att han nu ville åstad till brunnen i kyrkan, bara han visste vägen. Då bad vargen honom sätta sig på hans rygg, han skulle nog finna vägen, sade han, och så bar det af, så det hven om dem, öfver höjder och åsar, öfver berg och dalar. Då de nu hade rest många, många dagar, kommo de till sist fram till sjön. Der visste kungasonen icke huru han skulle komma öfver; men vargen bad honom ej vara rädd, och så sprang han i med prinsen på ryggen och simmade öfver till ön. Så kommo de till kyrkan; men kyrknyckeln hängde så högt, högt uppe på tornet, att kungasonen inte visste huru han skulle få ned den. «Du måste ropa på korpen,» sade vargen, och det gjorde kungasonen; och strax kom korpen och flög efter nyckeln, och så kom prinsen in i kyrkan. Då han nu kom till brunnen, låg anden ganska riktigt der och sam fram och tillbaka, såsom jätten hade sagt. Han stod och lockade och lockade, och till sist lockade han henne bort till sig och grep henne. Men med det
