sagt — «så ska’ ni få pannkaka allesammans — se bara hur tjock och belåten hon ligger der!»
Då pannkakan hörde detta, blef hon rädd, och rätt som det var, så vände hon sig af sig sjelf och ville ut ur pannan; men hon föll tillbaka i den på den andra sidan igen, och då hon hade stekt sig litet på den sidan också, så att hon blef fastare i köttet, hoppade hon ut på golfvet och trillade i väg som ett hjul ut genom dörren och bort utefter vägen.
Hejsan! käringen efter med pannan i ena handen och slefven i den andra, det fortaste hon kunde, och barnen efter henne, och gamle morfar linkade bakefter till sist.
«Hej, vill du stanna! knip henne, ta fast henne, hej då!» ropade de om hvarandra och sökte ta henne i språnget och fånga henne igen; men pannkakan trillade och trillade, och rätt som det var, var hon så långt före, att de inte kunde se henne, ty pannkakan var lättare på foten an de allesammans.
Då hon hade trillat en stund, mötte hon en man.
«God dag, pannkaka,» sade mannen.
«Gud signe, karl far,» sade pannkakan.
«Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig,» sade mannen.
«Om jag har sprungit ifrån stora mora, gamlefar’n och sju skrikebarn, så kan jag väl springa ifrån dig också, karl far,» sade pannkakan, och så trillade hon och trillade, tills hon mötte en höna.
«God dag, pannkaka,» sade hönan.
