Vi hade ej varit här länge efter solens nedgång, förr än vi hörde en susande flygt och de starka, tunga vingslagen af en fågel, som träade.
«Det var ingen gammal fågel,» sade kaptenen med förståsigpåaremin, då han ej hörde fågeln uppgifva något läte, sedan den hade satt sig till ro.
Strax efter denne kommo två andra fåglar susande och träade utan att gifva något ljud ifrån sig. Men derpå kom en flygande med ännu tyngre, mera susande vingslag, och då den hade satt sig, skar den näbb.
«Den gossen är inte född i fjor. Det är anföraren för leken,» sade Per Sandaker, «bara det inte är Gamle-storen själf, men det tror jag nästan.»
Det kom ytterligare tre fåglar, och för hvar och en som träade, skar den gamle näbb. De två gåfvo intet ljud ifrån sig, men den tredje svarade i samma ton.
«Det var en främmande sälle,» utbrast Per. «Han kände inte Gamlen, annars hade han hållit munnen. På morgonqvisten kommer han nog att få ångra det, för tro mig, Gamlen hittar honom allt, och han är inte god att tas med, när det rätta lynnet är på honom. Jag har sett huru han tufsade till en bråkmakare, som skar näbb med honom under leken en gång för länge sedan.»
Under dessa ord lade sig skyttens öppna, väderbitna ansigte i högst besynnerliga, knipslugt grinande veck, som tycktes häntyda på en eller annan mystisk historia. Ty efter den korta skildring, kaptenen hade gifvit mig af Per Sandaker, då denne en gång under vår vandring hade blifvit ett stycke efter, skulle han
