hoppade de högt emot hvarandra och höggo med näbbarne och refvo med klorna och slogo med vingarne; och de voro så ilskna, att de hvarken sågo eller hörde, och jag tänkte, att jag kunde bestämdt ha gått bort och tagit dem med händerna båda två. Men till sist tog Gamlen riktigt tag i kalufven på den andre, och han slog honom och handterade honom, så att han riktigt jämrade sig, och jag tyckte synd om fågeln, för han ruskade om hans hufvud, tryckte honom till marken och höll honom under sig, så att han rent af kom åkande utför berghällen på honom rakt framför benen på mig. Då lade jag bössan till ögat i en hast. Det small och fågeln låg död på fläcken, men Gamlen satt qvar ändå och luggade om honom och lyfte inte på vingarne. Jaså, tänkte jag, är du så säker, så ska’ du bli min. Jag laddade igen och skulle lägga an på honom, men då reste han på sig och gick till väders; men om han var mer än tio steg ifrån mig, vill jag aldrig skjuta en fågel mer här i lifvet. — En annan gång var jag också här uppe och hörde hvar han satte sig upp, liksom i qväll. Det var i en gammal fura. Dit gick jag vid midnatt, innan någon fågel var vaken i skogen. Men då han började spela, spelade han rejelt den gången. Han spelade så furan skakade, och det feltes hvarken klunk eller sisning, och inte flyttade han sig heller. Då han spelade för fjerde gången, var jag inom håll — han satt långt nere på en qvist invid stammen. Nu ska’ du bli min, tänkte jag, för jag hade skurit sönder en silfvertvåskilling och lagt framför kulan. Men
Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/115
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
87
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.
